Vad vill Iran?

Och då menar jag inte den nuvarande, kärnvapensträvande, diktatoriska regimen. Jag menar de protesterande iranierna som kämpar med livet som insats för att förändra Iran.

Det finns förstås ingen som kan svara på den frågan. Svaret får vi nog först när/om de får någon makt att förändra.

Nyhetsrapporteringen från svenska medier och politiker från hela västvärlden ger sitt medgivande till de protesterande utan att veta vad de egentligen vill. Media har aldrig ens, så vitt jag vet, försökt förklara på vilket sätt de vill förändra sitt land. De massiva protesterna kan omöjligen ha en enad vilja och kan därmed omöjligen ha en enad röst med vilken den kan förmedla sin avsikt. Inställningen från media och politiker verkar vara att det inte kan bli värre och all förändring således är till det bättre.

Jag hoppas de har rätt, men det får vi först veta när krutröken har skingrat sig.



DN DN 2 GP

Kvinnan utanför mitt fönster

Varje dag när solen skiner sitter hon utanför mitt fönster. Hon har alltid med sig en kasse öl och sina kompisar. Konversationerna är livliga. Ibland dansar dom. De är alltid där och stör mig när jag försöker plugga vid köksbordet. Jag försöker sätta mig så att jag inte kan se, men det är svårt att låta bli.

Jag kan inte se hennes kompisar, hur mycket jag än tittar, jag kan bara se henne. Hon är den enda som kan se de andra. Hon lever i en annan värld, där det är sång och musik i goda vänners lag.

Kanske är den värld hon har levt i så hemsk och motbjudande att hon skapat sig en egen, ny och bättre, värld att leva i. Kanske har kemiska substanser förstört hennes sinne. Förmodligen både och.

Jag önskar jag hade modet och kunskapen att hjälpa henne. Istället försöker jag inte låtsas om festen utanför och läser mina böcker.

Dagens ord: Ordbajsa

Bilen må vara läcker, men det finns gränser.




Ordbajsa: (vardagligt) skriva eller prata mycket där innehållet antingen är nonsens eller fullt av överflödig information.

Vad klantig man kan vara.

Morgonen var grå och blöt. Vi gick upp tidigt och åt frukost. Gröt och mackor som vanligt. Samtalet kring frukostbordet var sparsmakat. Vi borstade tänderna och hånglade lite. Hon gick vid 8. Jag slösurfade fram till halv 9 innan jag gick.
På spårvagnen läste jag GP som jag lånat av en medresenär. Lika grått och blött när jag gick av spårvagnen. Men var hade jag gjort av min telefon? Inte i byxfickan, väskan, jackfickan, fortfarande inte i byxfickan. Hade jag glömt den på spårvagnen? Jag satte av tillbaka mot spårvagnen, den gick innan jag hann fram. Försökte springa ikapp den till nästa hållplats. Borde börja träna igen. Hoppade på nästföljande buss. Bytte på kapellplatsen. Kollade efter telefonen en gång till. Inte i byxfickan, jackfickan eller väskan. Däremot i fickan på magen på min tröja. Vad klantig man kan vara.
Gick ner mot Götaplatsen. Vattnet trängde sakta men säkert igenom mina kläder. Kommer dit precis klockan 9. Ingen där. Vi skulle ju ses klockan 10. Vad klantig man kan vara.
Plöjde genom regnet ner för avenyn i jakt på varm choklad och skydd från regnet. Satte mig på ett café och skrev denna text.

Jag kommer skratta åt den. Som tur är.

Misshandel kräver uppsåt

Att en robot skulle misshandla någon är minst sagt missvisande, i alla fall för oss juriststudenter.

Brottsbalken kap 3
5 § Den som [uppsåtligen] tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Roboten har förvisso tillfogat annan personskada men för att den ska göra det uppsåtligen kräver att den gör ett medvetet val att skada en annan person. Så vitt vi vet har en förprogrammerad robot inget medvetande och därmed inget uppsåt att skada annan. Att kalla det för misshandel är därmed inte bara felaktigt, utan en lögn!

Nu har som tur är åklagaren insett robotens begränsade medvetande, något som DN dock har missat.

Vet du vad du röstar på?

Piratpartiet har fått ett gigantiskt uppsving i medlemsantalet och folkligt stöd efter domen i Pirate-bay målet. Uppsvinget baseras på den allmänna uppfattningen att kultur för privatkonsumtion ska vara gratis och tillgänglig för alla. Detta är vad Piratpartiet kämpar för.

Huvudargumentet är att det inte går att tänka sig ett internet där upphovsrätten existerar för att det skulle kräva oproportionerligt stora uppoffringar av vår integritet. Statens och/eller mediaföretagens övervakning av oss skulle inte vara i proportion till vad artisterna kan tjäna på det. Och så skulle vi vara tvungna att betala för oss, något som vi inte är särskilt vana vid, i alla fall inte jag.

Men kan kulturen överleva i ett internet utan upphovsrätt? Kommer det finnas något incitament för musiker och författare att skapa sina verk? Detta är frågor som inte så lätt kan besvaras.

Folk kommer att fortsätta att betala för att gå och se på konserter och köpa t-shirtar och annan merchendise med sina favoritartister. Det enda sättet de kommer att kunna få något för kopiorna av sin studioinspelade låtar är genom kreativa lösningar som Spotify och liknande. Utan dem kommer ribban för att kunna leva på sin musik avsevärt höjas. Man måste bli så mycket "större" för att kunna leva på musiken.

För författare blir det nog ännu värre. Där finns inga, eller i alla fall ytterst få, offentliga framföranden att leva på och man ser inte så många emo-kids med Liza Marklunds eller Jan Guillous porträtt tryckt på sina kläder.

Vad ska de leva på när deras böcker finns tillgängliga för alla?

Att färre människor kommer satsa på att bli musiker, författare och liknande med de framtidsutsikterna är för mig ganska självklart.

Vad är värst? Övervakningssamhället eller ett samhälle med mindre kultur?

Ingen av vägarna känns särskilt självklara. Piratpartiets väg är lika problematisk som upphovsrättens. Piratpartiet vill också att systemet med patent ska avskaffas. Är det många av de nya piratpartisterna som är insatta i det problemet? Vet ni verkligen vad ni röstar på?

DN

För Sverige i Afghanistan

Utländsk trupp i någon form anser jag vara en absolut nödvändighet för att försöka ge det afghanska folket någon säkerhet och stabilitet. Den krävs för att kunna bygga upp den inhemska statsapparaten efter nästan 30 år av kontinuerligt krig. Jag tror att svensk trupp är dugliga till att utföra den uppgiften. En utökning av truppen har jag därför ingenting emot.

Dock så kräver det att USA slutar bomba civila och istället försöker vinna folket de försöker befrias förtroende. För att det ska ske måste de nog vara på marken och lösa problemet istället för på några kilometer upp i atmosfären, och missa.