Vad klantig man kan vara.

Morgonen var grå och blöt. Vi gick upp tidigt och åt frukost. Gröt och mackor som vanligt. Samtalet kring frukostbordet var sparsmakat. Vi borstade tänderna och hånglade lite. Hon gick vid 8. Jag slösurfade fram till halv 9 innan jag gick.
På spårvagnen läste jag GP som jag lånat av en medresenär. Lika grått och blött när jag gick av spårvagnen. Men var hade jag gjort av min telefon? Inte i byxfickan, väskan, jackfickan, fortfarande inte i byxfickan. Hade jag glömt den på spårvagnen? Jag satte av tillbaka mot spårvagnen, den gick innan jag hann fram. Försökte springa ikapp den till nästa hållplats. Borde börja träna igen. Hoppade på nästföljande buss. Bytte på kapellplatsen. Kollade efter telefonen en gång till. Inte i byxfickan, jackfickan eller väskan. Däremot i fickan på magen på min tröja. Vad klantig man kan vara.
Gick ner mot Götaplatsen. Vattnet trängde sakta men säkert igenom mina kläder. Kommer dit precis klockan 9. Ingen där. Vi skulle ju ses klockan 10. Vad klantig man kan vara.
Plöjde genom regnet ner för avenyn i jakt på varm choklad och skydd från regnet. Satte mig på ett café och skrev denna text.

Jag kommer skratta åt den. Som tur är.